Glädje och tårar

Idag har jag varit på möte med ANU och projektet i slummen. Det blev ett möte med  så mycket olika känslor.

Anledningen till mötet var dels ett avstämningsmöte för att se vart vi är på väg och vad kvinnorna vill och hur de ser på framtiden.. Samt om vad vi som volontärer ser på det hela. 

Kvinnorna ser projektet som något bra och fler av dem verkar ändå vara glada över att de har den här möjligheten till arbete   Just nu har vi kommit till en punkt då det är en del argumentation och snack kvinnorna emellan, de som fått sina ansvarsområden ifrågasätts ofta av de andra och det blir en hel del tjafs. Det är inte alltid så lätt att styra 20 kvinnor åt samma håll när språket är en brist men i dag hade vi som tur med Devika som är designansvarig i projektet och hon kan språket. 

Vi kände att det är extra viktigt nu att ha såna här möten där vi kan ena gruppen igen och få upp nya delmål som de kan jobba mot. Det är de små stegen som gör skillnad här. 

Att vi som volontärer är med och visar intresse är väldigt viktigt och idag fick vi för första gången i ett sånt här sammanhang berätta varför vi har valt att arbeta för projektet inför kvinnorna. Det är också viktigt att de tar del av våra synpunkter aven om vi prata med dem varje gång vi är där men att få höra det i ett sånt här sammanhang när vi alla är samlade är också bra. 

Det blev ordentligt med tårar bland kvinnorna när vi tog upp ämnet med att vi volontärer inte kommer vara där för evigt. En efter an av oss berättade när det är dags för oss alla att flytta här ifrån och nästan alla som var där i dag och som har varit med från start kommer lämna Indien under nästa år.  Då brast det för fler av dem när de insåg att deras främsta stöttning  kommer försvinna och visst kommer vi alla att sakna dem. Men vi måste visa oss starka för att få dem att förstå vilket ansvar de har för att lära sig nya saker och kunna driva företaget vidare. 

Det blev ändå ett bra möte även om det blev en del diskussioner som vi var tvungna att styra upp lite för att vi skulle kunna fortsätta ha den stämning som vi försöker bygga upp i gruppen. 

Jag fick även träffa det senaste tillskottet i gruppen. En av kvinnorna födde för tre månader sedan en liten flicka. Jag vet vad kvinnan har att kämpa mot med tre flickor. Men när en nöjd liten baby kommer och hälsar på smälter man ju direkt och mamman såg så stolt ut. Nu kan man hoppas att lite av det vi jobbar mot kan gå i arv i dessa små barn.