Borneo semester del 1

Nu ska jag försöka sammanfatta våra tolv dagar på Borneo. Eftersom det blev hela tolv dagar vi var borta och vi hann med att uppleva så otroligt mycket måste jag dela upp det i två.
Vi började med att åka till Kuala Lumpur för att möta upp Peter vår kompis som skulle hänga med. Tyvärr blev han ett dygn försenad på grund av lite passstrul när han skulle åka. Men med ett tillfälligt (rosa)pass kom han efter mycket om och men ner på lördagen.

Fredagen tillbringade Jörgen och jag med att sova några timmar då vår flight går mitt i natten och tar tre timmar och blir då sömnkrävande dagen efter. Vid tolv tiden tog vi oss i väg till ett köpcentra och väntade på att vår kompis Jonny skulle komma hem från sin jobb resa. Lunch i form av sushi och ett inköp till stundade vandring blev det där innan Jonny kom och hämtade upp oss.  Vi fick bo hos Jonny och det är otroligt lyxigt att få göra det. Vi tackar mycket för det. Han körde runt oss på olika aktiviteter och visar oss KLs bästa matställen. En personlig guide är det bästa.

På lördagen innan vi skulle hämta Peter kom vi äntligen ut till den här hängbron. Vi har varit på väg dit alla gånger vi varit i KL men det har varit stängt eller varit under reparation. Så den här gången hade jag verkligen sett fram mot att åka till den. det blev en ordentlig promenad och lite letande innan vi hittade fram. Jag var väldigt målmedveten och ledde oss till den. Hade jag kommit så här långt skulle jag till varje pris gå på den.

Kanske inte så häftigt som jag trott, men nu har jag gjort det och det är alltid något. 

Jag slutar aldrig förundras över KL, vilken stad och de här tornen de är så otroligt häftiga när de är upplysta. Den här bilden tog jag från en bar där vi avlsutade kvällen med varsin drink. Innan var vi på en restaurang med det godaste köttet jag ätit på väldigt länge. Tack än en gång Jonny (och Helene som inte var hemma) för er gästvänlighet.

 På söndagen drog vi vidare mot Borneo och Kota Kinabalu som var utgångspunkten för vårt första äventyr. Jörgen fick ta extra sängen. Kanske inte så skön men sköter man sig inte så blir det så. Vi fick en en ordentlig extra säng där Peter kunde sova.  Vi bodde en natt i Kota Kinabalu för att på morgonen bli hämtade för färd mot berget och vandringen.

 Vårt första äventyr skulle bli uppe på det här berget, Mt Kinabalu på 4095 möh. Det var en otroligt häftig och tung vandring upp dit. Tunnluft är inget man är van vid precis men med ett lugnt tempo upp skulle det gå galant.

 Det här är i början av vandringen och vi är än så länge ganska pigga men med tanke på höjdmeter och vandring så blev vi ganska trötta. Men vi tog det lugnt och hade mycket gott med oss i väskorna för att klara av det. Det varierade ganska mycket i underlaget men en mycket välorganiserad stig var det ändå och vi hade vår personliga "guide" med oss hon sa inte så mycket utan hängde med som en liten skugga bakom oss.

På 3100möh ligger Laban Rata där dagens mål låg, där kunde vi ta igen oss efter den första dagens vandring på ca 4,5 timme. Flera tyckte att vi gått fort men det var ungefär den tiden det brukar ta om man läser i guideböckerna. Här trodde vi att vi skulle kunna avnjuta en skön dusch innan middagen. Men vad vi bedrog oss. Iskallt fjällvatten är man inte så sugen på att duscha i så det fick bli en lite uppfräschning med blöt handduk och torra kläder.  

Så här såg rummet ut som vi bodde i, vi fick dela med tre Australiensare som också kämpat sig upp. På kvällen blev det en middagsbuffé och några omgångar yatzy innan det var dags att sova. Kl 21 skulle det vara tyst. 

Anledningen till att det skulle vara tyst så tidigt var för att man skulle kunna få några timmars sömn innan det var dags att ta sig upp den sista biten, vilket man började med kl 3 på morgonen. Detta för att man skulle kunna ha chansen att få se soluppgången vid 5.30 tiden från toppen. Tyvärr fick vi känna oss snuvade på det då det var molnigt på toppen. Men vi tog oss upp i mörkret och det var en otrolig känsla att få se skylten.

Vi började nedstigningen ganska direkt efter det här fotot. Vi hade nämligen inte så mycket kläder med oss och vi kunde inte se att det skulle lätta än på ett tag så vi såg ingen mening med att sitta och trycka på berget och frysa. Jag tror vi gjorde rätt i det då vi fick en väldigt lugn och skön vandring neråt utan alla andra turister som kämpat sig upp. 

Repet ni ser på bilden var det som man skulle följa när det var mörkt. Ganska viktigt insåg vi när det var ljust, då det på fler ställen var ganska brant bredvid. Vädigt häftigt att uppleva samma sträcka på helt skilda vis. Först i mörker och sen i ljus.  Det var som ett litet pärlband som klättrade upp i mörkret, både vana och ovana klättrare/vandrare som ändå tog sig upp. Neråt blev vi nästan helt ensamma första stoppet ner var vid  Laban Rata för en sen frukost innan vandringen till botten började. 

När vi 3,4 timme senare nådde målet var vi grymt trötta. Kroppen och framför allt benen värkte. Vilken otrolig påfrestning det var men också en härlig känsla att komma ner. En bil hämtade oss och vi alla somnade som små grisar i bilen tillbaka till Kota Kinabalu där en skön hotellsäng väntade. Vi kunde inte gå normalt på flera dagar efter vi kände oss som riktiga gamlingar. 

Dagen efter sov vi ut ordentligt åt en god hotellfrukost innan vi tog oss till flygplatsen och ett steg närmre vårt nästa äventyr, på östra sidan av ön.